Ensam

Det bor en ensamhet inom mig.
Jag vet inte när den grävde fast sig och slog rot eller om den alltid funnits där.
Jag minns min barndom som flyktig, mest små fragment utan årgång.
En bit här en bit där omblandat... Jag skulle vilja påstå att jag var lycklig.
Sommrar med sönder cyklade knän, kaniner, gräs, badplatsen, smultron, galna höns, varm sand mellan tårna och doften av blöt skog. Bra fragment men det känns alltid som det ligger en skugga och lurar precis i utkanten.
Men jag skulle vilja påstå att när vi bodde i det röda huset så fanns ingen sorg.
Efter det, mer fragment, men mer grått. mer ensamhet mer sorg.

Min mamma sa att jag försvann när jag var runt 11. Jag tycker alltid att jag varit närvarande mer eller mindre. Men kanske har hon rätt. Kanske dog jag där bland skolbänkarna och dom ensamma korridorerna fyllda av skrattande barn. Fast kanske var det inte barnen som enbart hade skulden till mitt försvinnande, kanske var det bara droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag skulle vilja påstå att jag fann mig själv någonstanns efter vägen. Även om jag fortfarande inte riktigt hittat det jag saknar (eftersom jag inte vet vad jag letar efter)
Men sorgen och ensamheten bor kvar. Och den har en tendens att äta upp allt och göra allting annat mindre viktigt. Bara ett stort svart gapande hål av ensamhet och tomma rum.

Jag har lillan... mitt allt! men hon är inte stor nog och det är inte hennes uppgift att skydda mig. Det är jag som måste skydda henne från allt. Jag behöver någon som kan se mig... och någon att prata med.

Men när A är här då känns det mindre tomt och mindre svart och det blir lättare att andas. Problemet är att jag behöver honom här jämt. Jag behöver någon som jagar bort mitt mörker. Någon som delar min glädje och mina nätter. Någon som gör livet lättare att leva.

irritationsmoment

Det finns nog ingen person på denna gjord som kan göra mig så irriterad som en viss pappa till vår dotter!
Som imorse så hade vi haft en seriös jobbig natt där jag inte kunde sova å lillfisen vaknade med jämna mellanrum. Så kl 6 tyckte damen att det var dags att gå upp, så jag ringde C och berättade att vi (dvs jag) inte hade sovit å att han kunde la komma över så fort som möjligt.
2 timmar senare så har han fortfarande inte dykt upp så jag messar å får tebax "jag ska bara äta upp min macka" 3 timmar senare kommer han in. = *ARG Lilith*
om jag ringer så förväntar jag mig inte att de ska ta 3 timmar å pallra sig över. å garanterat inte att det ska ta 2 jävla timmar för å tydligen bre en macka!!

ibland så är han bara så usel!

bara en tanke

Du flyttar kartonger mellan hockey matcherna
och äter pizza och dricker öl mellan läsningen,
medans jag vinglar på hustaken
och undrar om världen är vackrare nedanför
eller om du och jag är dömda att förevigt leva isär.

kanske finns det inga lyckliga slut ändå

Jag överlevde!

Sitter här med sjukt ömma fötter och känner mig seriöst trött i ögonen. Men jag överlevde!
Det var lite rörigt i början å så, men det är som dom säger det är som att cykla, de sitter typ i ryggmärgen. Så Kassa!!! <3 Annars är det tveksamt om jag hade överlevt :P
Det verkade ha gått bra för Fay med! Å det känns fint. Lång dag för henne men det kommer tyvärr bara å bli värre så bara å jobba på! Men fy vad jag saknade min lilla skrutta!
Kortare pass i morron, det ska bli nice. Men nu vankas det mat. Jag vet att jag alltid oroar mig för mycket innan jag ska göra nått, men jag kan bara inte låta bli.

*****

C frågade om det inte var skönt att få börja jobba igen?!
Jag måste erkänna att det är lite både och, bara det att jag uppenbarligen inte tycks ha fötts med den där genen som säger att jobba är allt. Jag är hellre hemma hela dagarna med min dotter, än att jag lämnar bort henne till andra människor. Jag hade överlevt alldeles utmärkt utan jobb oxå bara det att man måste faktiskt ha pengar, så då måste man jobba!