om...

om ändå allt vore annorlunda. Fast ändå samma
just nu är jag trött och ledsen men ändå bubblar det någon slags förväntan under ytan.
Drömmar om nytt hem...trotts att jag helst av allt hade velat stanna kvar.
För det är lite typiskt men äntligen börjar jag känna mig hemma och då ska jag lämna allt igen.
Men jag vågar inte riktigt hoppas för vi vet alla hur det när när jag vill nånting.

Du gav mig förhoppning...och förväntan... det skulle vara snällt om du ville ta tillbax det!
Det gör mer ont om drömmar går i kras, mycket bättre innan jag vågade drömma!
Nu står jag här med så mycke vilja och drömmar å förhoppningar så jag knappt vet vart jag ska ta vägen! jag har alltid varit rörig men detta börjar bli löjligt!


Ibland funderar jag på om man kanske skulle behöva nått för att lindra smärtan, nånting som gjorde mitt hoppande av känslor lite mer neutralt. Men jag är rädd att jag skulle förlora mig själv. Nog för att jag inte vill känna, men jag vill heller inte vara känslolös.
Tycker ändå jag lyckas ganska bra med min balansgång. Men världen har inte riktigt velat som jag vill nu ett tag och det börjar bli väldigt tungt att släpa på ett höghus!
Jag skulle bara vilja lägga mig ner och bli omhållen och få gråta tills tårarna torkat.
Men rummen är tomma och tysta. Om dagarna fylls dom av skratt men på nätterna då är det bara jag och väggarna, å jag e offantligt trött på tystnaden!

om... om allt ändå vore annorlunda