återigen sitter jag ensam i mörkret med bara serierna som min vän och kramas med kuddarna för det är den enda närhet jag har.

jag kan inte säga om du for för en vecka sedan eller om det var längre, allt jag vet är att det iaf inte var igår och inte dagen innan det. Tiden betyder ingenting, bara ännu en dag ensam. Dom enda konversationerna jag har med faktiskt levande människor är med Fay och ibland även C.
Fay säger ganska mycket men man fårstår inte hälften och konversationerna med C består av "när åt hon senast och hur gör vi imorron"

jag älskar Fay!! resten hatar jag!! Detta känns som en patetisk ursäkt till liv. 
Jag mår långt ifrån bra.. och det känns som jag håller på att vittra sönder. Och det värsta är att ingen ser. Jag tror inte någon har förstått allvaret... kanske för att jag är så bra på att le och låtsas att det är oki och att det går bra. Men det är inte okej! och jag mår långt ifrån bra!
Jag är trött och ledsen och ensam. och jag är seriöst trött på att vara trött ensam och ledsen!
jag vill vara lycklig! jag vill må bra! Jag vill slippa vara ensam!

jag vill ha någon att dela mina tankar med.. någon som jag faktiskt kan se och röra vid. Datorer är faktiskt ganska värdelöst! vi bara låtsas att vi finns där för varandra.
Jag hatar detta!  jag vill gå i ide och vakna när det blir bättre! annars vill jag nog inte vakna alls!