Jag träffade dig...vilket jag numera ångrar!
för även om det kom något vackert och underbart ur det. (det vackraste någon kan önska.)
Så förde du sorgen åter till mitt inre.
Det stora svarta som sakta äter upp mig inifrån.
Och det värsta är att du matar det hela tiden med bränsle. Göder den stora svarta ångesten som får mig att vilja lägga mig och aldrig mera resa mig upp.
Varje dag är en kamp. Och så fort jag tagit mig ett steg fram, så förstör du och jag hamnar 2 steg bak.
Jag försöker förstås att ignorera dig och vända min energi till att leka med duplo och måla tillvaron i vackra färger och fostra det lilla vackra till att bli 10000 gånger bättre än dig. Vilket inte är speciellt svårt eftersom din själ är så rutten och ful så det är ett under att du inte möglar på utsidan.
Men ibland...
som idag tex. så är det svårt att se att det jag gör och är leder till någon nytta.
Och det gör så ont inom mig så det känns som om jag ska explodera i miljoner små atomer.
Jag gråter mig till sömns när ingen ser och jag gråter högljutt när ingen finns nära.
Ibland önskar jag bara att du kunde försvinna
försvinna från vårat liv, du med dina vidriga små lögner.
Lämna oss i fred och förpesta någon annans tillvaro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar