Ursäkta, förlåt om jag stör

Jag vet inte om du minns mig. Eller vänta det är klart du gör... Alla minns mig och jag minns ingen!
Det är konstigt det där jag är en sån "snygg stark och imponerande kvinna!" Och ändå sitter jag och klagar som alla andra och är ensamast i sverige. Men jag vågar inte sträcka mig för allt jag rör vid tas ifrån mig. Och det skulle göra ondare att förlora dig och därför är det lättare att låta bli... Dessutom så vet jag knappt ens hur man säger HEJ. Jag som Annars vet precis vad jag tycker och absolut inte hur jag tänker och som oftast syns.. men som ingen ändå tycks se.

Min högsta dröm är... jag vet att du antagligen kommer tycka att jag kunde ha siktat högre, Men det gör bara ont att önska sånt som iaf är oupnåbart, och jag har fogat mig i att jag kommer aldrig bli en stor och berömd personlighet som lämnar fina avtryck på Aftonbladets hemsida varje gång jag har druckit en kopp te. So here it goes..

Jag vill ha en Man ett Barn och ett Hem. Precis så. Eller ja kanske 2 barn nu eftersom jag redan har ett.. men jag vill iaf ha ett Hem och en Familj!
Som sagt så kan man ju tycka att vadå vad klagar du för du har ju redan detta.
Fast det är som alltid lite mer finstilt än så.

Jag hade inte förväntat mig att bli lämnad ensam med min lilla kotte. Jag hade inte heller förväntat mig att jag skulle ha en man, men som aldrig är hemma...
Jag som lovade och högtidligt svor att "jag skulle då minsann aldrig ha ett distans förhållande!"
Och nu sitter vi här 25 mil bort med tjocka väggar av betong som inte går och ringa innanför. Jag som överlevde i lång tid medans han var i Norge bara för att "jag visste att det skulle bli ett slut på eländet" Och nu sitter vi här och börjar om. Bye bye hem och familj Hello ensamhet och för mycket måsten för en redan ofantligt trött människa.

Som allra helst skulle vilja vara liten igen och sova hemma hos mamma och pappa för att där fanns det av nån anledning inga monster eller otäcka grannar som gör att man leker sömnlös dag 3.
Men jag kliver ändå upp 7 varje morgon för att leka med den underbaraste här i världen, men är för trött för att helt orkar engagera mig i legobygget utan sitter och halvslumrar brevid i soffan medans ovannämnda kollar på my little pony för 711 gången.

Jag trodde alltid att jag skulle växa ifrån monstren när man blev större...nu inser jag att dom bara förändras så att dom passar in även när man är äldre och rädd för andra saker. Så som att förlora dig. Dig som jag inte ens känner men som jag väldans hjärte gärna skulle vilja lära känna. Men eftersom jag tycks ha missat någon obligatorisk kurs i vänskap som alla människor i hela världen (utom jag) tycks ha gått. Så vet jag inte riktigt vart jag ska börja och jag är så väldans rädd för att göra fel, så att du kanske inser att bakom allt, så var jag kanske inte någon du ville lära känna ändå och det är faktiskt mer skrämmande än att du skulle bestämma dig för att du inte gillar mig på stört utan att ens ha hunnit titta bakom fasaden.