say hello to my new friend!

Äntligen fått hem mitt efterlängtade halsband! Och jag är mycket nöjd!

Published with Blogger-droid v2.0

Lögnaren

Jag träffade dig...vilket jag numera ångrar!
för även om det kom något vackert och underbart ur det. (det vackraste någon kan önska.)
Så förde du sorgen åter till mitt inre.
Det stora svarta som sakta äter upp mig inifrån.
Och det värsta är att du matar det hela tiden med bränsle. Göder den stora svarta ångesten som får mig att vilja lägga mig och aldrig mera resa mig upp.

Varje dag är en kamp. Och så fort jag tagit mig ett steg fram, så förstör du och jag hamnar 2 steg bak.
Jag försöker förstås att ignorera dig och vända min energi till att leka med duplo och måla tillvaron  i vackra färger och fostra det lilla vackra till att bli 10000 gånger bättre än dig. Vilket inte är speciellt svårt eftersom din själ är så rutten och ful så det är ett under att du inte möglar på utsidan.

Men ibland...
som idag tex. så är det svårt att se att det jag gör och är leder till någon nytta.
Och det gör så ont inom mig så det känns som om jag ska explodera i miljoner små atomer.
Jag gråter mig till sömns när ingen ser och jag gråter högljutt när ingen finns nära.

Ibland önskar jag bara att du kunde försvinna
försvinna från vårat liv, du med dina vidriga små lögner.
Lämna oss i fred och förpesta någon annans tillvaro!
 

arg

jag är så sjukt förbannad så det finns inte... bara attityden får mig att bita stora tuggmärken i bordet.
"nu får du väl ta å ge dig" Om det är nån som borde ge sig så är det han. Det är INTE mitt fel att han e skydlig mig pengar, det är INTE heller mitt fel att det har tagit honom över 1.5 år att betala igen skulden. Det är INTE heller mitt fel hur han väljer att skaffa fram pengarna. Han har pengar men väljer att inte betala å det kan OMÖJLIGT vara mitt fel!
Å sen tycker han att jag ska vackert vänta. Jag hade kunnat förstå om det var en summa på flera tusen. men det är egentligen en ganska fjantig summa... Det är den sista biten i pusslet som saknas... Kan jag inte bara få dom satans pengarna så vi kan vara kvitt sen?! dessutom behöver jag köpa mat och blöjor och har varken tid eller råd å vänta till den 15nov då det behagar honom att ge mig det som är mitt.

some kind of happiness

Jag har haft en bra dag!
Jag har hunnit städa hela hemmet. Känns skönt att ha det rent om fötterna.

Det känns som om livet sakta börjar ordna upp sig!
Kanske får jag snart hem min älskade (med lite tur) och då kommer livet genast kännas miljoner gånger bättre kan jag lova!

Har äntligen kunnat skickat in viktiga papper, så just nu lever jag lite med andan i halsen... men förhoppningsvis går allt vägen och då får jag äntligen pusta ut lite iaf.

Annars har jag roat mig med att göra en "ingen reklam" skylt så jag slipper springa å slänga massa papper varje dag. det står oftast inget vettigt i reklamen ändå.

Nej om man skulle sova snart kanske *funderar*
Natti natt å nanna sött

The burning heart

"Love, trust, understand
You don't know what it means
I am everywhere
All this pain I see
I hate you, I do
It's not your fault, it's mine
Giving no more clues
Will you miss the ride? "


Takida- burning heart

ångest

jag måste ha glömt hur man andas
men jag vet att jag existerar
för jag lämnar en skugga på asfalten där jag går

Jag känner mig instängd
och jag ser hur jag krossas mot dom passerande bilarna
där dog jag...där dog jag igen
Men det är inget emot smärtan som brinner innombords
och som hotar att äta upp mig levande

och du
du ler medans du spränger sönder min verklighet
och får mig att förvandlas till ingenting
från 0 till 100 på 3 sekunder

jag tror inte ens du är medveten hur du sårar
jag tror inte att du ens är kapabel till att förstå

och själv skriker jag för allt vad mina lungor kan hantera
men allt som hörs är tystnad
eftersom jag är instäng bakom skottsäkert glas

det blir tomt och tyst och stilla
eftersom jag måste ha glömt hur man andas
men jag vet att jag existerar
för jag lämnar en skugga på asfalten där jag går

arg?!

jag var arg...men nånstans under dagen så passerade jag den gränsen. Jag är nu mera asförbannad!!!

Jag förstår inte hur någon kan bete sig så respektlöst och oansvarigt å sen säga att den inte hade nån aning! Jag lovar att personen står och ljuger mig upp i ansiktet, för det är för mycket som inte stämmer!
Jag har varit snäll, för snäll! Och äckligt förstående och allt jag har gjort har jag gjort så att det ska funka och bli bra för alla parter! Å sen gör han så här!!!! Han är den mest oansvariga och respektlösa människan jag känner. Och det värsta är att han gör mig till den här arga hemska personen som hatar. Och jag vill varken vara arg eller hata, men han gör det så svårt!

Måttet är rågat. Här går gränsen.

"Stand my ground, I won't give in
No more denying, I got to face it
Won't close my eyes and hide the truth inside
If I don't make it, someone else will stand my ground"
(stand my ground- Within Temptation)

återigen sitter jag ensam i mörkret med bara serierna som min vän och kramas med kuddarna för det är den enda närhet jag har.

jag kan inte säga om du for för en vecka sedan eller om det var längre, allt jag vet är att det iaf inte var igår och inte dagen innan det. Tiden betyder ingenting, bara ännu en dag ensam. Dom enda konversationerna jag har med faktiskt levande människor är med Fay och ibland även C.
Fay säger ganska mycket men man fårstår inte hälften och konversationerna med C består av "när åt hon senast och hur gör vi imorron"

jag älskar Fay!! resten hatar jag!! Detta känns som en patetisk ursäkt till liv. 
Jag mår långt ifrån bra.. och det känns som jag håller på att vittra sönder. Och det värsta är att ingen ser. Jag tror inte någon har förstått allvaret... kanske för att jag är så bra på att le och låtsas att det är oki och att det går bra. Men det är inte okej! och jag mår långt ifrån bra!
Jag är trött och ledsen och ensam. och jag är seriöst trött på att vara trött ensam och ledsen!
jag vill vara lycklig! jag vill må bra! Jag vill slippa vara ensam!

jag vill ha någon att dela mina tankar med.. någon som jag faktiskt kan se och röra vid. Datorer är faktiskt ganska värdelöst! vi bara låtsas att vi finns där för varandra.
Jag hatar detta!  jag vill gå i ide och vakna när det blir bättre! annars vill jag nog inte vakna alls!

Om det ändå fanns en snabbspolnings knapp på livet!!

stop!! vänta nu här.... va hände?!

To be continued...
men wtf va menar dom med det...

vadå "to be continued"
*suck* va fan e det här för skit?!
Snacka om värdelös rulle!!

vi vet alla hur detta kommer gå
hur många gånger ska vi behöva se honom lämna henne vid tågstationen... (eller är det hon som lämnar av honom?!) skit samma
bara för att se honom ta med sig en större bit av hennes hjärta och hon går hem till tysta väggar och gråter för att det inte längre får plats.
För att det gör så ont så hon knappt minns hur man andas.
Kan det inte hända nått snart?! hon dör ju.. ser dom inte det??
manusförfattarna till denna film lär ju vara seriöst vrickade och gilla att plåga människor långsamt!

Detta är lidande!
LIDANDE!

ja jag tänker då banne mig inte rekommendera denna film för någon!

(Jag rekommenderar inte detta liv till någon!)

Duktiga mamman!

Idag har vi haft en effektiv dag!
Vi har Umgåtts med 2 av dom bästaste vännerna och dessutom har vi gjort en flyttanmälan och sökt bostadsbidrag!
Jag är så bra ibland när jag väl lägger den sidan till!
Dessutom hade jag lägenhetsvisning nr 2 imorse och just det ja, jag köpte en tvättmaskin!
Så nu blir det lättare med tvätt å bök *myser*

Idag har jag dessutom suttit och drömt om mina nya köksmöbler som jag aldrig kommer ha råd att införskaffa. Har kommit fram till att jag vill ha fuskrotting möbler i köket!
(den som har varit på fiket på biblioteket kan nog se vart jag fått idén ifrån!) Problemet när man gräver i möbelträsket upptäckte jag, är att hitta rätt storlek på bordet och dessutom gärna i en prisklass som passar plånboken! dvs inte 2000kr för ett litet bord... för det får ju inte vara för litet... å det ska inte vara för stort, vilket tydligen e idealet när man har fuskrotting, ju större desto bättre å billigare
Iaf om jag nånsin får råd så blir det nått liknande detta, dock hade jag nog helst sett ett fyrkantigt bord!
Nej bara att drömma vidare!
En vacker dag kanske!

...

jag hatar henne!! jag vet att man inte får säga så å det e inte helhjärtat.. men vafan hon har legat å dragit i mitt hår halva morgonen så e så satnas öm i hårbotten, kommer fan bli flintis om hon fortsätter!! å hon vaknar okristligt tidigt. Men inte fan ska det sovas fast hon e as trött!
Nej idag e hon fan billig! ska bli skönt å få lämna av henne till morfar en vända så jag hinner sakna henne lite!
Men jag tror mest de e brist på sömn som gör mig på så uselt humör. för jag känner verkligen för å slå på nått lite! Är bara så arg å frustrerad!
nej skit i detta

om...

om ändå allt vore annorlunda. Fast ändå samma
just nu är jag trött och ledsen men ändå bubblar det någon slags förväntan under ytan.
Drömmar om nytt hem...trotts att jag helst av allt hade velat stanna kvar.
För det är lite typiskt men äntligen börjar jag känna mig hemma och då ska jag lämna allt igen.
Men jag vågar inte riktigt hoppas för vi vet alla hur det när när jag vill nånting.

Du gav mig förhoppning...och förväntan... det skulle vara snällt om du ville ta tillbax det!
Det gör mer ont om drömmar går i kras, mycket bättre innan jag vågade drömma!
Nu står jag här med så mycke vilja och drömmar å förhoppningar så jag knappt vet vart jag ska ta vägen! jag har alltid varit rörig men detta börjar bli löjligt!


Ibland funderar jag på om man kanske skulle behöva nått för att lindra smärtan, nånting som gjorde mitt hoppande av känslor lite mer neutralt. Men jag är rädd att jag skulle förlora mig själv. Nog för att jag inte vill känna, men jag vill heller inte vara känslolös.
Tycker ändå jag lyckas ganska bra med min balansgång. Men världen har inte riktigt velat som jag vill nu ett tag och det börjar bli väldigt tungt att släpa på ett höghus!
Jag skulle bara vilja lägga mig ner och bli omhållen och få gråta tills tårarna torkat.
Men rummen är tomma och tysta. Om dagarna fylls dom av skratt men på nätterna då är det bara jag och väggarna, å jag e offantligt trött på tystnaden!

om... om allt ändå vore annorlunda

...

Jag är sjukt deprimerad.

det man inte får säga högt

Jag vet att man ska hoppas. Jag vet att jag inte får ge upp!
Men jag säger bara det alla tänker... Du kommer aldrig komma hem!
Jag önskar att de vore så, men det ser inge ljust ut. Jag har gett upp.
Jag får leva med att du inte kommer komma hem.
Så för att inte bli helt insane så förbereder jag mig smått och stilla.
Ett nytt hem får det bli! En 2:a med plats för mig och Fay.
Jag är trött på att städa rum som iaf inte används.
det blir billigare för plånboken oxå.
Mindre ekande rum som påminner om din frånvaro.
Önska mig lycka till!

Ensam

Det bor en ensamhet inom mig.
Jag vet inte när den grävde fast sig och slog rot eller om den alltid funnits där.
Jag minns min barndom som flyktig, mest små fragment utan årgång.
En bit här en bit där omblandat... Jag skulle vilja påstå att jag var lycklig.
Sommrar med sönder cyklade knän, kaniner, gräs, badplatsen, smultron, galna höns, varm sand mellan tårna och doften av blöt skog. Bra fragment men det känns alltid som det ligger en skugga och lurar precis i utkanten.
Men jag skulle vilja påstå att när vi bodde i det röda huset så fanns ingen sorg.
Efter det, mer fragment, men mer grått. mer ensamhet mer sorg.

Min mamma sa att jag försvann när jag var runt 11. Jag tycker alltid att jag varit närvarande mer eller mindre. Men kanske har hon rätt. Kanske dog jag där bland skolbänkarna och dom ensamma korridorerna fyllda av skrattande barn. Fast kanske var det inte barnen som enbart hade skulden till mitt försvinnande, kanske var det bara droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag skulle vilja påstå att jag fann mig själv någonstanns efter vägen. Även om jag fortfarande inte riktigt hittat det jag saknar (eftersom jag inte vet vad jag letar efter)
Men sorgen och ensamheten bor kvar. Och den har en tendens att äta upp allt och göra allting annat mindre viktigt. Bara ett stort svart gapande hål av ensamhet och tomma rum.

Jag har lillan... mitt allt! men hon är inte stor nog och det är inte hennes uppgift att skydda mig. Det är jag som måste skydda henne från allt. Jag behöver någon som kan se mig... och någon att prata med.

Men när A är här då känns det mindre tomt och mindre svart och det blir lättare att andas. Problemet är att jag behöver honom här jämt. Jag behöver någon som jagar bort mitt mörker. Någon som delar min glädje och mina nätter. Någon som gör livet lättare att leva.

irritationsmoment

Det finns nog ingen person på denna gjord som kan göra mig så irriterad som en viss pappa till vår dotter!
Som imorse så hade vi haft en seriös jobbig natt där jag inte kunde sova å lillfisen vaknade med jämna mellanrum. Så kl 6 tyckte damen att det var dags att gå upp, så jag ringde C och berättade att vi (dvs jag) inte hade sovit å att han kunde la komma över så fort som möjligt.
2 timmar senare så har han fortfarande inte dykt upp så jag messar å får tebax "jag ska bara äta upp min macka" 3 timmar senare kommer han in. = *ARG Lilith*
om jag ringer så förväntar jag mig inte att de ska ta 3 timmar å pallra sig över. å garanterat inte att det ska ta 2 jävla timmar för å tydligen bre en macka!!

ibland så är han bara så usel!

bara en tanke

Du flyttar kartonger mellan hockey matcherna
och äter pizza och dricker öl mellan läsningen,
medans jag vinglar på hustaken
och undrar om världen är vackrare nedanför
eller om du och jag är dömda att förevigt leva isär.

kanske finns det inga lyckliga slut ändå

Jag överlevde!

Sitter här med sjukt ömma fötter och känner mig seriöst trött i ögonen. Men jag överlevde!
Det var lite rörigt i början å så, men det är som dom säger det är som att cykla, de sitter typ i ryggmärgen. Så Kassa!!! <3 Annars är det tveksamt om jag hade överlevt :P
Det verkade ha gått bra för Fay med! Å det känns fint. Lång dag för henne men det kommer tyvärr bara å bli värre så bara å jobba på! Men fy vad jag saknade min lilla skrutta!
Kortare pass i morron, det ska bli nice. Men nu vankas det mat. Jag vet att jag alltid oroar mig för mycket innan jag ska göra nått, men jag kan bara inte låta bli.

*****

C frågade om det inte var skönt att få börja jobba igen?!
Jag måste erkänna att det är lite både och, bara det att jag uppenbarligen inte tycks ha fötts med den där genen som säger att jobba är allt. Jag är hellre hemma hela dagarna med min dotter, än att jag lämnar bort henne till andra människor. Jag hade överlevt alldeles utmärkt utan jobb oxå bara det att man måste faktiskt ha pengar, så då måste man jobba!

Måndag

Nedräkningen har börjat kanske man kan säga.
Ångesten ligger och smyger på mig i hörnen, men jag väljer att låtsas att jag inte ser den och försöker tänka på annat.
Egentligen borde jag gå ut idag för det e väldans fint väder, men jag orkar inte riktigt och jag känner mig sjuk. Trött å huvudvärk å ont överallt. Fast jag vet att frisk luft skulle var nyttigt. Men som sagt kan inte riktigt komma mig för.
Ut = klä på sig å borsta håret. Jag vet inte om jag känner mig redo för det, å andra sidan känns det ju lite halvsjukt att bara sitta inne hela dagen. Jag är trött och rädd.
Jag skulle behövt en kram!
jag skulle behövt en famn att gömma mig i!
Istället så får jag fortsätta försöka ignorera ångesten och låtsas att jag faktiskt kommer klara detta.

sömnlöst

Försökte sova men det går inge bra när det känns som om händerna vill ramla av.
Men det är väl kanske inte så oväntat med tanke på den hastiga temperatur förändringen!
Så panodil å linda handleder, men fick inte så mycke sömn trotts de dessutom hjälpte lillan till att vakna med jämna mellanrum.
Idag blir jag barnfri över natten så ska dricka oanständigt mycke öl med Åsa sen!
Men först blir det nog en tur ner på kupolen för å titta om man kan hitta nått att sätta på sig.
Känner mig lite trött på den egna garderoben.
Men med årets mode så lär jag väl inte hitta nått!
Uss allt jag vill göra är å sova! Kan det åtminstone inte släppa i händerna?!
Nej dax å ta tag i dagen!

Äntligen!

Äntligen har jag fått upp temperaturen! Jag går omkring halva dagarna och fryser trotts sockor!
Dessutom blir mina händer och fötter snorkalla, som isbitar! Så det krävs typ en dusch eller ett bad för att återfå normal temp... fint de suddu.
Nu är jag iaf varm och matad och nerstoppad under täcket. Unnade mig själv en kebabpizza eftersom pappan inte har dykt upp eller hört av sig. Pratade med honom senast i går å han talade om att han skulle tala med farbror blå kl 15 idag. Sen inte ett knyst! Men jag har varit duktig och inte ringt eller messat, trotts att allt jag vill göra är att skälla ut honom, meeen han kanske åkte i finkan å därför han inte ringt *funderar* å i sånna fall är han nästan ursäktad! om inte annat så kommer det bli mycke enklare å söka ensam vårdnad!

Min Älskade ska äntligen på en intervju här i Sverige, så det ser vi fram emot! Hoppas att det ger jobb oxå så han kan komma hem!
Han ska iaf komma på en liten visit snart, vilket var på tiden! Så kanske bara kanske börjar turen vända.

Jag har inte gråtit över mitt schema idag. Jag har insett att de e bara å gilla läget å ta en dag i taget, så det är vad vi ska göra! Hoppas allt blir bra tillslut!
Nej nu åter till verkligheten.

just nu

Jag har tillbringat dagen med att gråta!
Varje gång jag tittar på mitt schema så brister jag ut i en ny gråtattack.
Den som lade schemat har inte alls lyssnat på mina önskemål!
"pappan" tyckte att det såg fint ut, men så har han inte så stor koll när det gäller barn heller.
Det mest skrämmande är när jag pekar på en helg med 3 st 9 timmars pass och frågar när jag ska träffa lillan då hade han tänkt, å han brister ut i ett "men så har ju jag det!" Förstår han inte att man inte kan göra så mot en liten 1 åring?!
Men tydligen kan man behandla dom nästan hur som helst eftersom han även tycker att vi kan ju börja göra "varannan vecka" (men att jag faktiskt kan komma å hälsa på när det är hans vecka!)
Om jag hade mer ork!!!
Men jag har tillbringat hela dagen med att gråta så det finns inte plats för att ta tag i sånt, eller städa hemmet. Idag har jag lekt med min dotter och matat henne och gråtit. Det va vad jag orkade idag. Det får vara bra så! Vem bryr sig om disk å massa damm om man har en nöjd och lycklig tös?!

En ny start

Jag vill vara ängeln utan förflutet. Jag vill skära bort minnena, klippa bort dem. Jag vill vara utan. Jag vill vara hon som står i nuet utan att ha tagit några steg dit. Hon som försvinner från nuet utan några steg bort. Hon som aldrig var eller kommer vara. Hon som bara är. Men jag är rädd för nuet. Mest av allt är jag rädd att det förflutna är nuet. Jag vill vara friheten. Jag vill vara ängeln utan förflutet...- Vingklippt ängel - Berny Pålsson

Ibland tror jag att det borde finnas en manual för mig
men för det mesta så borde det nog finnas en manual för världen,
så jag kunde förstå mig på den.
Precis som när man får barn så får du massa små häften om hur det är att vara liten och att ha en bebis. Nån borde göra ett häfte till barnen som förklarar "så här är det att leva"eller "att bli vuxen" så här är mitt bidrag "Konsten att vara Lilith"